BO BERGMAN DIKTARE OCH FÖRFATTARE – ETT UNIKT DOKUMENT – DEL 1: 4 : 2012

Publicerat: 2012/02/20 i Diktaren Bo Bergman - unikt dokument, Vardag o natur
Etiketter:, , ,
Bo Hjalmar Bergman f. 1869 6/10 d. 1967 17/11
°  °  °

Då Bo Bergman (1869 – 1967 ) diktare, författare och ledamot på stol nr 12 i Svenska

Akademien från 1924, ingår i den Carlbergska släkten och jag har funnit ett ”unikt”

dokument skrivet av hans dotter Vera f. 1906, vill jag gärna dela med mig av detta.

Det är ett öppet berättande och vad jag känner till aldrig tidigare publicerat

material. I fyra delar kommer jag att delge dig ett spännande dokument

ur en våra absolut största diktares liv, Bo Bergman.

Del 1

Jag har blivit ombedd att berätta lite om min far, Bo Bergman, och det vill jag gärna göra, men naturligtvis måste det bli i form av personliga minnesbilder och små episoder som belyser min far som privatmänniska. Hans betydelse som skald och författare är ju inte min sak att gå in på – där har sakkunniga under årens lopp uttalat sig och mycket av vad han skrivit är glädjande nog välkänt och uppskattat av många.

Mitt barndomshem var mycket tidstypiskt – en skyddad borgelig miljö, där man ytterst litet konfronterades med händelserna i omvärlden. Det präglades således inte alls av någon bohemisk konstnärsanda. Pappa var till sin yttre läggning något av en ämbetsmannatyp, mycket ordentlig och prydlig, artig och vänlig, fast litet tyst och inbunden ibland.

Som nog de flesta vet är pappa infödd Stockholmare. Han bodde hela sin barndom vid Tunnelgatan och trakten däromkring. Efter småskolan kom han in i Norra Latin, där han gjorde sina första försök i diktarkonsten i skoltidningen Concordia. Han var kamrat med Hjalmar Söderberg och Carl Laurin, och av dem hade i varje fall inte pappa och Hjalmar Söderberg namn om sig att vara särskilt flitiga. Det påstods att Bo Bergman läste läxan på 10-minuters ratsen, men Hjalmar Söderberg först när grannen hade frågan.

1888 tog min far studenten och kom därefter till Uppsala för att läsa jridik. Men efter några terminer där fick han avbryta sina studier på grund av en svår migrän och började då istället i posten i Stockholm, där han blev kvar till pensionsåldern. Mamma ville så småningom att han skulle sluta sin posttjänst för att enbart ägna sig åt författarskap. Men pappa var realist och vågade inte ta risken att enbart leva på sin penna med en familj att försörja. Den säkra pensionen ville han inte äventyra, och så stannade han och hade under många år en dryg arbetsbörda med posten på dagarna och teatern på kvällarna och dessutom recensioner av nyutkomna böcker. Det blev därför inte lätt att få tid att skriva egna böcker, och i början blev det rätt många år mellan utgivningarna. Men på den tiden var den statliga tjänsten vid Statens verk inte så lång, och detta räddade väl en del tid åt det som låg hans hjärta närmast.

För att uttrycka det med hans egna ord:

-Posten levde jag av, dikten levde jag i.

Pappa är ju känd som en av våra främsta Stockholmsdiktare, och jag vet hur han njöt av att flanera både på Stockholms gator och i parkerna och stadens omgivningar. Trafiken var lugnare förr och tillät honom  att ströva omkring som han själv ville. Han var oändligt lyhörd för skiftningar i både gatuliv och natur. Många uppslag till en dikt eller en novell har tillkommit under hans promenader. Vid hemkomsten skrev han genast ned en idé han fått, och så samlades små utkast i skrivbordslådan för bearbetning. När min mor och jag var på landet på somrarna , tror jag pappa särskilt begagnade kvällarna att uppleva den folktomma sommarstaden.

Men hösten var väl annars den årstid han älskade mest, och han njöt av höstfärgerna på träden och den kristallklara luften, som kändes som en befrielse efter ofta kvalmiga sommmardagar.

Förutom barndomsstaden var pappa också mycket förtjust i Köpenhamn och Uppsala. Vad beträffar Köpenhamn berodde det väl till stor del på de författarvänner han hade där nere, särskilt Hjalmar Söderberg, som bodde i Köpenhamn hela senare delen av sitt liv.

Trots de kanske bittra minnena från Uppsala, då han låg där och studerade och ofta frös och vantrivdes, grundlades ändå en känsla för staden och dess studentliv och speciella karaktär. Och han for ofta tillbaka dit, nästan varje år så länge han orkade resa. En novell i hans bok Noaks ark skildrar hans besök i Uppsala 75 år efter första gången han kom dit. Han tyckte sig då återse sig själv som ung, då han i matsalen på Gästis varseblev en ung man som liknade pappa själv i studentåren. Impulsivt lyfte han sitt glas som för att skåla med sin egen ungdom. Den unge mannen, som naturligt nog såg lite förvånad ut, besvarde skålen en aning tveksamt.

Utomlands på kontinenten var han två gånger: i Paris och i Italien. Det var ej så vanligt förr med längre utlandsresor.

Även småstädernas charm tilltalade pappa. Kankse grundlades den känslan i Hjo, som var min mors barndomshem och där vi ofta tillbringade somrarna. En novell om ”Den lilla staden vid det stora vattnet” syftar på just Hjo. Rena landet hade han svårt att förlika sig med. Att behöva promenera på landsvägar var en uppoffring. Gator var renare och behagligare att röra sig på, och för att trivas på en semester borde det finnas lite att titta på och ett bra hotell med gott kök. Han föraktade inte en god måltid. Även om han i vardagslag tyckte bäst om husmanskost, så åt han gärna ibland en god middag ute på en stillsam restaurant, där han fordrade att det skulle vara vita dukar och långt mellan borden och att han kunde få en snaps till sillen. Smörgåsbord tyckte han mycket om, ev. bara smör, ost och sill, men att äta ostbricka till dessert tyckte han var barbari. Då vi senare år satt i lugn och ro och njöt av en lunch eller middag t.ex. på Östermalmskällaren, försjönk han gärna i gamla minnen och talade om hur billigt och bra man åt förr i världen och om hur trivsamt det var att sitta och filosofera i kaféet på Hotel Rydberg eller du Nord med någon god vän vid en kopp kaffe, en flaska punsch och en god cigarr.

Fortsättning följer.

Här en av Bo Bergmans mest kända dikter:

Marionetter

Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldiga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.

Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
I härlighet leva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck i trådar.

Du åldrige herre i himlens sal,
när ska du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karneval
är sig lik i alla tider.
Ett ryck på tråden – och allting tar slut
och människorsläktet får sova ut,
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.

 

Salute  Håkan Carlberg

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.