Arkiv för kategori ‘Diktaren Bo Bergman – unikt dokument’

Skog Forest HCG2010

Idag den 6 oktober 2013 är det 144 år sedan författaren, litteraturkritikern och ledamoten i Svenska akademien Bo Bergman, f. 1869 d. 1967, föddes. Bo gav ut sin första diktsamling Marionetterna 1903. Sedan följde en lång rad diktsamlingar och noveller bl.a.. Många av hans dikter av tonsatts av kända tonsättare som t.ex. Wilhelm Stenhammar. Bo Bergman har erhållit ett antal utmärkelser bl a Bellmanstipendiet vid ett par tillfällen samt Evert Taube stipendiet. Sin plats på stol nr 12 i Svenska Akademin satt han från 1925 fram till sin död 1967, alltså under 42 år! Jag har förmånen att vara släkt med Bo Bergman och erhöll för många år sedan ett dokument författat av hans dotter Vera. Dokumentet handlar om Bo Bergmans mer privata liv och umgänget med Hjalmar Söderberg. Hon skriver:

  ” Pappa var till sin yttre läggning något av en ämbetsmannatyp, mycket ordentlig och prydlig, artig och vänlig, fast litet tyst och inbunden  ibland”.

Du kan läsa Bo Bergmans dotters  berättelse  på denna blog via Kategori; Diktaren Bo Bergman – unikt dokument (5)

Bo Bergman 2Bo Bergman

°

Tack Bo för alla underbara dikter som för evigt finns kvar.

Här följer dikten ”I Lövfallet” från hans diktsamling ”Stunder”

vilken  gavs ut på Albert Bonniers Förlag, 1952. 

°

Höstlöv 2010 HCG 2010

°

I LÖVFALLET

°

Höstblad, du som delat

trädets alla öden,

druckit ljus av höjden,

gungat lätt för

vårens melodi,

krympt i sommarglöden,

dräpts av frosten, slitits

loss av senhöstregnen,

slängts i smutsen

som ett dött förbi,

höstblad, du är tanken,

yr och livsberusad,

hängsjuk och förvissnad,

störtad ner från

ljusets region.

Först en vindomsusad

himmel, så ett sinat

jordiskt krafttillflöde,

sist begravning

på en sopstation.

*      *      *

Och här en tonsatt, av Thure Rangström,  dikt av Bo Bergman

”Flickan under Nymånen”

Text:

Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.

Och om månen kan ge vad vi önska,
så önskar jag tre gånger till,
och krona jag bär,
när marken sig klär
och björkarna gunga av grönska
och lärkorna spela sin drill.
Det är långsamt att önska och önska.
O, vore min kära här !

Lyft nu upp honom, stormmoln, på vingen
och tag honom, våg, på din rygg.
Han är ung som jag,
han är varm som jag,
han är härlig och stark som ingen,
och säll skall jag sova och trygg
i hans armar en gång under vingen
av natten, tills natt blir dag.

°

Salute Håkan Carlberg

Bengt W Källman, 1961Bengt W Källman – Kvinna i stråhatt – 1961

BLOTT ETT ÄR DITT

Blott ett är ditt: den musik

du hör inom dig själv

än som en källas susning,

än som en vårflodsälv.

  

Lidelsens brusande rytm,

tankens stilla text,

allt skall du tacka, allt som

ger din ande växt.

Bo Bergman , ur Blott ett är ditt, dikter, 1960

Mer konst av Bengt W Källman, min fader, finner du på

http://www.bengtwkallman.se 

Salute Håkan Carlberg

del 4 – Bo Bergman – ett unikt dokument


 

De sista åren

Min mor som led av svår astma blev bara 50 år och gick bort 1928. Sedan jag gifte mig1932 bodde pappa ensam med en trofast hushållerska. Han flyttade 1934 till Linnégatan 92, där han bodde till sin död. Det var en idealisk våning för honom, högst upp (det var en förutsättning, då han inte tålde att någon trampade honom på huvudet) och med utsikt över halva Stockholm, alla taken och kyrkspirorna och nära till Djurgårdspromenaderna.

Han levde ett mycket regelbundet liv med punktliga måltider och på eftermiddagen vilade han ofta någon timme. En regelbunden morgonpromenad gärna utåt Djurgården hörde länge till hans vanor. Tidigare gick han tillsammans med två andra herrar, vilka skämtsamt jämte pappa kallade sig ” De tre vise männen”, senare år blev det kanske bara en sväng uppåt Karlaplan, där han tyckte om att se barnen leka och vattnet spela i fontänen. Hans ben blev sista åren svaga, och han orkade inte gå så mycket som han önskade. Hans älskade  Stockholm blev efter hand en främmande och otillgänglig stad och han hade all möda i världen att rädda sig över från den ena trottoaren till den andra. Det tog tid innan han underordnade sig tvånget av ljussignaler. Hans något otåliga läggning nästan krävde att han skulle få röra sig på gatorna i sin egen takt.

Stockholmsmotiv från 30-talet

Flera timmar varje dag gick åt att besvara brev. Han hade en stor korrespondens och svarade alltid omgående och egenhändigt på de många olika förfrågningar som kom. Han var under årens lopp mycket anlitad av unga författare som kritiker. Säkert har han fått mottaga både tacksamma och ohövliga brev, då han aldrig tvekade att ge ett ärligt omdöme. På den tiden han var teaterkritiker vet jag att han även fick bikarbonat i brevkuvertet.

Sista födelsedagen han upplevde (hans 98-årsdag) verkade han mycket trött, då vi kom till middagen. Han talade om att han suttit hela dagen vid skrivbordet och skrivit tack-kort för alla gratulationer och blommor han fått. Våningen var ett helt blomsterhav. Jag grälade lite på honom och tyckte, att han kunde skrivit litet i taget de närmaste dagarna. Men han svarade:

”Vid min ålder skjuter man inte upp något!”

Jag såg hans adressbok ligga kvar på skrivbordet, och när jag bläddrade i den, fann jag på första sidan följande strof:

Här i denna sköna bok

står det både dum och klok

både långa namn och korta.

 

Stackars namn, snart är du borta,

Med ett penndrag struket ut

Från ditt blad när allt är slut

Med dessa ord avslutar Bo Bergman,s dotter Vera Almer sitt vackra och beskrivande brev om sin far. Fantastiskt och mycket stort att hon följt sin far så nära under hela sitt och hans liv. Hennes berättelse innehåller så mycket värme och berör. Det är även stort att hon så öppet beskriver sin far och en av Sveriges största diktare så nära vilket ger oss läsare en bra bild av Bo Bergman som människa.

Berättelsen avslutar Vera  med en dikt som Bo Bergman skrev till sin vän  Hjalmar Söderberg

Gamla vägar  (Livets ögon) av  Bo Bergman

I

I rökig skymning sjunker staden

och blåsten sveper rå och kall

 kring Djurgårdsvägarna där bladen

bli mull med färger som metall

 

Likt svarta gissel fläta snåren

sin dunkla port av kvist i kvist

ett enda äreport som åren

bestå oss lite var till sist

 

Jag möter bara ett och annat

förfruset kärlekspar som går

och drömmer om att tiden stannat

och att en kyss kan göra vår

men stjärnor stå i vikens vatten

och bakom mig blir himlen röd

Där ligger Stockholm nu till natten

och lyser med en ässjas glöd

Vår ungdoms stad i skymningsgrått

och det är knappt man vågar fråga

om det finns kvar en gnista blott

II

Kanhända dock. Kan hända att det brinner

i askan, fastän lågan fladdrat hän

 

En majdag när den första grönskan spinner

sitt feeri omkring Molins fontän

En senhöstkväll när Strömmen speglar ljusen

 

En månskensnatt  på Djurgårdsbrunn igen

Ett julens snöglopp mellan gavelhusen

i gamla staden, duger det ej än?

 

Och vännerna, de få som hållit färgen

Ha de ej årens rätt till tack och pris?

Jag fryser ända in i själamärgen

när jag ser vänskap bli en klump av sig

 

Man har gott om ord som förr

Man  erkänner att tystnaden får tala bäst den kan

På gamla vägar råka gamla vänner

åtminstone i tankarna på varann

 

——

Någon undrar över mitt släktskap med  Bo Bergman, så här förhåller det sig:

Min morfars far godsägare Carl Ludvig Carlberg,s far brukspatron Claes Isak Carlberg och Bo Bergmans mormors mor Magdalena Christina Carlberg ( gift Wetterman) var syskon och barn till prosten Per Carlberg och hans hustru Catharina Margareta (född Bilvalls).

Produktion

Bo Bergman debuterade med diktsamlingen Marionetterna (1903) därefter följde ett antal samlingar med Stockholmsmotiv och kärlekslyrik vilka senare följdes av diktsamlingar  i vass satir eller lågmäld  indignerad tidslyrik.  Han utgav även ett antal noveller och romaner som t ex Den förrymda själen från 1955 och här rör han sig  ofta kring självrannsakan. 1964 utkom Trasmattan  som är en självbiografi. Efter hans död 1969 utgavs Bo Bergmans brevväxling med Hjalmar Söderberg Kära Hjalle – Kära Bo .

Bo Bergmans diktning har även inspirerat kompositörer som bl a Stenhammar och hans verk Stjärnöga och Rangström  Bara du går över markerna.

 

 

Flickan under nymånen  av  Bo Bergman

   

  Jag har nigit för nymånens skära.

Tre ting har jag önskat mig tyst.

Det första är du

och det andra är du

och det tredje är du min kära.

Men ingen får veta ett knyst.

Jag har nigit för nymånens skära

tre gånger till jorden nu.

 

Och om månen kan ge vad vi önska,

så niger jag tre gånger till,

och krona jag bär,

när marken sig klär

och björkarna gunga av grönska

och lärkorna spela sin drill.

Det är långsamt att önska och önska.

O, vore min kära här!

 

Lyft nu upp honom, stormol, på vingen

och tag honom, våg, på din rygg.

Han är ung som jag

han är varm som jag,

han är härlig och stark som ingen,

och säll skall jag sova och trygg

i hans armar en gång under vingen

av natten, tills natt blir dag.

salute håkan carlberg

Del 3 Bo Bergman – ett unikt dokument

Pappa läste oerhört mycket, och jag tror han läst det mesta av sitt stora

bibliotek i motsats till Hjalmar Söderberg, som vid en förfrågan av pappa,

om han läst alla sina fina inbundna böcker, svarade:

-Är du galen,  inte läser man sina möbler!

Hjalmar Söderberg, vän till Bo Bergman

Min fars favoritförfattare var framför allt de danska: H C Andersen, Georg Brandes, Kirkegaard, J P Jacobsen, norrmannen Garborg m.fl. Särskilt H C Andersen blev hans stora intresse, och han samlade all litteratur han kunde om och av honom.  Vid fotändan av sin säng hade han en bokhylla enbart fylld av H C Andersen-böcker och med författarens porträtt ovanpå. Franskan var ju i pappas ungdom det mest använda utländska språket i Sverige, och han läste gärna franska författare, såsom Anatole Francé  och Maupassant och Baudelaire på originalspråket. Även tyska författare som t.ex. Heine och Goethe uppskattade han i hög grad och har av dem gjort flera översättningar.

Pappa älskade sina böcker och klistrade ofta in ett recensionsutdrag eller ett karakteristiskt  porträtt på insidan av pärmen eller antecknade när och var han köpt en liten dyrgrip och vad den kostat. I alla avseenden var min far en ordningsmänniska. Han la ner mycket pengar på att låta binda sina böcker för att bevara dem, och hans bibliotek var utsökt vackert. En bok som han var mycket lycklig att äga , var första upplagan av Fredmans epistlar, och på en fråga om vem han ansåg vara Sveriges största skald blev svaret:    -Bellman!

Invald i Svenska Akademien

1925 valdes min far in i Svenska Akademien efter professor Adolf Noreen. Han trivdes mycket bra  i kretsen  av akademikamraterna, och under åratal var han gärna med om middagarna på Freden efter torsdagssammanträdena. Sedan han fyllt 90 år, slutade han att gå på högtidssammanträdet 20 december, då det blev för tröttsamt med offentligheten. Trots enträgen inbjudan deltog han då ej heller i högtidsmiddagen, då han ansåg det illojalt. Sista två åren kom då maten hemskickad till honom från Freden, men de kunde ju inte veta att han var van att äta middag kl. 5. Så när maten inte hade kommit då fick akademimaten stå över till nästa dag.

Melodi –  av Bo Bergman

Bara du går över markerna,

lever var källa,

sjunger var tuva ditt namn.

Skyarna brinna och parkerna

susa och fälla

lövet som guld i din famn.

Och vid de skummiga stränderna

hör jag din stämmas

vaggande vågsorl till tröst.

Räck mig de älskade händerna.

Mörkret skall skrämmas.

Kvalet skall släppa mitt bröst.

Bara du går över ängarna,

bara jag ser dig

vandra i fjärran förbi,

darra de eviga strängarna.

Säg mig vem ger dig

makten som blir melodi?

här följer dikten tonsatt:

fortsättning följer .  .  .

salute  håkan carlberg
Bo Bergman vid  Klara Kyrkogård Stockholm – Foto: Lennart af Petersens

Del 2  –  Bo Bergman ett unikt dokument 

Efter premiärerna samlades ofta recensenternas fruar till teatersupé gärna på Rosenbad, och så fort de kunde, infann sig herrarna till en välförtjänt matbit fram på nattkröken. Förr bevittnade aldrig recensenterna generalrepetitionerna, utan det gällde att omedelbart efter premiären ha sin uppfattning klar och snabbt skria ner sitt omdöme. Tidningarna gick också tidigare i press då, och pappa brukade säja, att man formligen slet manuskriptet ifrån honom om han råkade dra på tiden.

Min far var nog aldrig riktigt road av sällskapsliv i större skala, och fast jag minns många både släkt- och författarmiddagar i mitt föräldrahem, tror jag nog han trivdes bäst i mindre kretsar. Han har ofta kallats enstöring, med det uttryck, som professor Asplund använder i sin bok om min far tycker jag är riktigare:

-En vänsäll enstöring.

Dem som blev hans verkliga vänner träffade han gärna. Det var först och främst de två studentkamraterna Hjalmar Söderberg och Carl Laurin, dessa tre höll ihop i alla år och hade säkert stort utbyte av varandra och många glada stunder tillsammans. Deras debut skedde ju vid den tiden då pessimismen och den illusionslösa determinismen härskade, men trots detta hade ” vi”,  enligt Carl Laurin,  ”bra roligt med vår punsch och vår pessimism”.

 En trofast vän i alla år har varit Tyra Linder, dotter till författarinnan Gurli Linder, och i det gammaldags Linderska hemmet hölls länge litterära salonger som sedan fortsatt i mer intim stil, då Tyra Linder brukar samla några författare som trivs tillsammans. Pappa träffade hos henne karl Asplund, tandläkare Mätte Schmidt, Gunnar Mascoll-Silferstolpe m.fl. Han var även ofta inbjuden till Prins Wilhelm på Stenhammar, där även mamma och jag varit med.  Men jag tror inte pappa riktigt trivdes i det ofta något bullersamma författargäng, som samlades hos Prinsen. En tackdikt i Stenhammars gästbokslutar helt öppenhjärtligt:

-”jag är för mörkt orolig att bo i vita slott”.

Tillfällighetsdikter var pappa annars ej så benägen att skriva. Emellanåt skrev han dock korta hyllningsdikter till någon släkting eller författarvän. För en tid sedan fann jag en i Verner von Heidenstams bok ” Dagar och händelser”, som kom ut 1909, antecknat ett telegram som pappa sände Heidenstam på hans 50-årsdag samma år:

Hell Naddö, diktens kungsgård i dag,

Hell hövding, som hundraden gästa

med kransar och skåltal och lyrors slag

Gud hjälpe dig över det mesta

Till tack fick han nyssnämnda bok med orden:

-Jo, Gud hjälpte mig.

I min mans och min gästbok skrev pappa som tack efter födelsedagsmiddagen 1939 följande vers:

Första sidan tar givaren

oåtspord.

Nu är den gamla skrivaren

ganska trött på ord,

och med de sista resterna

vill han blott

han som de andra gästerna

önska huset allt gott.

Till vår och allas glädje blev det dock många dikter efter den dagen, och sina flesta böcker har pappa skrivit, sedan han blivit pensionerad – han levde ju över 30 år efter pensionsdagen. Det år han fyllde 80, kom en postkamrat upp med blommor en månad före födelsedagen, som var 6 oktober. Pappa blev lite konfunderad men fick förklaringen, att besökanden gärna vill gratulera och lämna några blommor nu, ty :

”-vid vår ålder vet man ju inte om man upplever sin födelsedag.”

Sedan pappa fyllt 80 gav han ut en bok varje år. Efter hans död kom Noaks ark, som låg färdigskriven, och hösten därpå, då han skulle ha fyllt 100 år, åter en nyskriven bok, diktsamlingen  Äventyret.

Jag tror detta är helt unikt och måste bero på hans till sin död kristallklara hjärna och enastående minne. Det var en upplevelse att höra honom berätta om händelser han varit med om under sitt långa liv. Det kunde röra minnen från barndomen och ungdomen likaväl som en lustig episod från senare år, ett intressant möte med någon person, som han då beskrev karakteristiskt med några få ord. Även allt som rörde familjen, både barnbarnen och barn höll han reda på. Och jag är förvånad över hur han följde och i viss mån accepterade utvecklingen på de flesta områden. Den tid pappa levat har ju förändringarna i världen skett nästan lavinartat. Som bevis på hur gammal pappa blev, citeras ofta, att han var med när Eldkvarn brann. Själv brukar jag framhålla vad jag tycker är märkvärdigt, nämligen att han upplevde både den tidpunkt då spårvagnen infördes i Stockholm och det år då den försvann från innerstaden.

Här följer en dikt av Bo Bergman ”Vingar i natten” tonsatt av Ture Rangström:

fortsättning följer .  .  .

salute håkan carlberg

Bo Hjalmar Bergman f. 1869 6/10 d. 1967 17/11
Fotografi från Akademiens klassikerserie
Då Bo Bergman (1869 – 1967 ) diktare, författare och ledamot på stol nr 12 i Svenska
Akademien från 1924, ingår i den Carlbergska släkten och jag har funnit ett ”unikt”
dokument skrivet av hans dotter Vera f. 1906, vill jag gärna dela med mig av detta.
Det är ett öppet berättande och vad jag känner till aldrig tidigare publicerat
material. I fyra delar kommer jag att delge dig ett spännande dokument
ur en våra absolut största diktares liv, Bo Bergman.
Del 1

Jag har blivit ombedd att berätta lite om min far, Bo Bergman, och det vill jag gärna göra, men naturligtvis måste det bli i form av personliga minnesbilder och små episoder som belyser min far som privatmänniska. Hans betydelse som skald och författare är ju inte min sak att gå in på – där har sakkunniga under årens lopp uttalat sig och mycket av vad han skrivit är glädjande nog välkänt och uppskattat av många.

Mitt barndomshem var mycket tidstypiskt – en skyddad borgelig miljö, där man ytterst litet konfronterades med händelserna i omvärlden. Det präglades således inte alls av någon bohemisk konstnärsanda. Pappa var till sin yttre läggning något av en ämbetsmannatyp, mycket ordentlig och prydlig, artig och vänlig, fast litet tyst och inbunden ibland.

Som nog de flesta vet är pappa infödd Stockholmare. Han bodde hela sin barndom vid Tunnelgatan och trakten däromkring. Efter småskolan kom han in i Norra Latin, där han gjorde sina första försök i diktarkonsten i skoltidningen Concordia. Han var kamrat med Hjalmar Söderberg och Carl Laurin, och av dem hade i varje fall inte pappa och Hjalmar Söderberg namn om sig att vara särskilt flitiga. Det påstods att Bo Bergman läste läxan på 10-minuters ratsen, men Hjalmar Söderberg först när grannen hade frågan.

1888 tog min far studenten och kom därefter till Uppsala för att läsa jridik. Men efter några terminer där fick han avbryta sina studier på grund av en svår migrän och började då istället i posten i Stockholm, där han blev kvar till pensionsåldern. Mamma ville så småningom att han skulle sluta sin posttjänst för att enbart ägna sig åt författarskap. Men pappa var realist och vågade inte ta risken att enbart leva på sin penna med en familj att försörja. Den säkra pensionen ville han inte äventyra, och så stannade han och hade under många år en dryg arbetsbörda med posten på dagarna och teatern på kvällarna och dessutom recensioner av nyutkomna böcker. Det blev därför inte lätt att få tid att skriva egna böcker, och i början blev det rätt många år mellan utgivningarna. Men på den tiden var den statliga tjänsten vid Statens verk inte så lång, och detta räddade väl en del tid åt det som låg hans hjärta närmast.

För att uttrycka det med hans egna ord:

-Posten levde jag av, dikten levde jag i.

Pappa är ju känd som en av våra främsta Stockholmsdiktare, och jag vet hur han njöt av att flanera både på Stockholms gator och i parkerna och stadens omgivningar. Trafiken var lugnare förr och tillät honom  att ströva omkring som han själv ville. Han var oändligt lyhörd för skiftningar i både gatuliv och natur. Många uppslag till en dikt eller en novell har tillkommit under hans promenader. Vid hemkomsten skrev han genast ned en idé han fått, och så samlades små utkast i skrivbordslådan för bearbetning. När min mor och jag var på landet på somrarna , tror jag pappa särskilt begagnade kvällarna att uppleva den folktomma sommarstaden.

Men hösten var väl annars den årstid han älskade mest, och han njöt av höstfärgerna på träden och den kristallklara luften, som kändes som en befrielse efter ofta kvalmiga sommmardagar.

Förutom barndomsstaden var pappa också mycket förtjust i Köpenhamn och Uppsala. Vad beträffar Köpenhamn berodde det väl till stor del på de författarvänner han hade där nere, särskilt Hjalmar Söderberg, som bodde i Köpenhamn hela senare delen av sitt liv.

Trots de kanske bittra minnena från Uppsala, då han låg där och studerade och ofta frös och vantrivdes, grundlades ändå en känsla för staden och dess studentliv och speciella karaktär. Och han for ofta tillbaka dit, nästan varje år så länge han orkade resa. En novell i hans bok Noaks ark skildrar hans besök i Uppsala 75 år efter första gången han kom dit. Han tyckte sig då återse sig själv som ung, då han i matsalen på Gästis varseblev en ung man som liknade pappa själv i studentåren. Impulsivt lyfte han sitt glas som för att skåla med sin egen ungdom. Den unge mannen, som naturligt nog såg lite förvånad ut, besvarde skålen en aning tveksamt.

Utomlands på kontinenten var han två gånger: i Paris och i Italien. Det var ej så vanligt förr med längre utlandsresor.

Även småstädernas charm tilltalade pappa. Kankse grundlades den känslan i Hjo, som var min mors barndomshem och där vi ofta tillbringade somrarna. En novell om ”Den lilla staden vid det stora vattnet” syftar på just Hjo. Rena landet hade han svårt att förlika sig med. Att behöva promenera på landsvägar var en uppoffring. Gator var renare och behagligare att röra sig på, och för att trivas på en semester borde det finnas lite att titta på och ett bra hotell med gott kök. Han föraktade inte en god måltid. Även om han i vardagslag tyckte bäst om husmanskost, så åt han gärna ibland en god middag ute på en stillsam restaurant, där han fordrade att det skulle vara vita dukar och långt mellan borden och att han kunde få en snaps till sillen. Smörgåsbord tyckte han mycket om, ev. bara smör, ost och sill, men att äta ostbricka till dessert tyckte han var barbari. Då vi senare år satt i lugn och ro och njöt av en lunch eller middag t.ex. på Östermalmskällaren, försjönk han gärna i gamla minnen och talade om hur billigt och bra man åt förr i världen och om hur trivsamt det var att sitta och filosofera i kaféet på Hotel Rydberg eller du Nord med någon god vän vid en kopp kaffe, en flaska punsch och en god cigarr.

Fortsättning följer.

Här en av Bo Bergmans mest kända dikter:

Marionetter

Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldiga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.

Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
I härlighet leva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck i trådar.

Du åldrige herre i himlens sal,
när ska du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karneval
är sig lik i alla tider.
Ett ryck på tråden – och allting tar slut
och människorsläktet får sova ut,
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.


Salute  Håkan Carlberg